Innesluten i en bubbla sitter jag där med mina alldeles egna tankar, i min värld. Där är jag ensam men ändå inte. Hit når infallen. Var de kommer ifrån vet jag inte. Det gäller att lyssna och ta tag i dem som jag känner en dragning till. Infallen kan vara små viskningar som sveper genom hjärnan. Vaga aningar eller kanske sköra bubblor som lätt kan brista… Ofta ovidkommande. De gör inte mycket väsen av sig. Det är jag som behöver sätta fokus på dem. Jag som behöver förstärka, undersöka, få syn på, gå vidare, ta på allvar, börja förkroppsliga en svag aning till materia.
Ateljéns väggar är min andra hud. Innanför samsas det viktiga och det oväsentliga. Här andas jag min livsluft utan kompromisser med omvärlden. Här bultar mitt hjärta av glädje och smärta. Här möter jag mig själv. Naken i själen utan några förskönande omskrivningar.
Här kan jag sitta och glo i fåtöljen utan att prestera annat än gloendet. Tankarna är fria. De får gå och komma som de vill. Som glada hundar som skuttar omkring och leker med varandra. Jag tittar på. Emellanåt hörs stråk från en sorgsen cello. Och jag lyssnar. Finns i allt. Närvarande. I ett rum utan tid.