Om sju dagar, 168 timmar, 10080 minuter ligger du där kära tanke, materialiserad i ny form. Först var du ett stort ludd i min hjärna. Nu är du i delar, till synes rätt disparata men med ett tydligt mål i sikte.
Gillar det där när hjärnans odds och ends plötsligt scannar av embryon till konstidéer och börjar fokusera på en av dem. Det är likt magi, eller mindre magiskt som när sockervadden växer sig större runt pinnen.
Den här tanken började i en mängd stora lyktglober i glas som gjort sitt runt Vaxholms kastell. Globerna, fick efter ett telefonsamtal ett nytt hem, under mitt bord i ateljén. Tanken om hur pinnarna kom in i globen och hur de dessutom blev färgade i mitt huvud i kräver en rekonstruktion eller snarare efterkonstruktion kryddad med fantasi.
I en hög i ateljén ligger ett gäng utvalda pinnar. De får komma in i min ateljé efter att jag blivit förälskad i dem. Jag går i skogen eller vid stranden och plötsligt ser jag den – Pinnen. Rätt böjning, struktur och längd. Ja, då får den följa med. Ibland är det ett bekymmer när jag hittar för många. Speciellt önskar jag inte möta någon. Men det gör jag. Här på ön finns många målmedvetna joggare. De får något stört i blicken när jag kommer längs vägen med pinnar som sticker ut överallt från min kropp. Jag försöker gå fort för att minska antalet joggingmötare med risk för att tappa någon kär pinne. Ja pinnarna är nästan som tankarna. Det gäller att hålla i dem så man inte tappar bort dem. De har ett uppdrag i min tankevärld.
Det här är samlarstadiet. Pinnar samlas i små och stora flockar i ateljén. De får helt enkelt ligga och vänta på att hjärnan en vacker dag får en ingivelse. NU är det dags, säger hjärnan. Då är det bara för handen att lyda och ta den pinnen som hjärnan vill. Här finns ingen tvekan. Tvärsäkert tar handen pinnen och granskar den, nästan som den ger sitt medgivande till hjärnan. Jo det är rätt pinne. Jag lägger pinnen i högen HÖGEN. För i det här fallet hade hjärnan fått för sig att vissa pinnar skulle ligga inuti glasgloben. Det ställdes vissa krav att få vara med där. Faktiskt har det hänt att handen ibland hållit fram en pinne och att den granskats och fått återgå till samlarflocken igen. Den har inte hållit måttet.
Inte ens de utvalda pinnarna dög som de var. Ni kan ju tänka er själva. Ett gäng naturfärgade pinnar i en glasglob. Hur kul är det på en skala. Ingen skulle bry sig. Och själv blev jag bara sömning när jag tittade på dem.
Färg, sa hjärnan, i sprayform. Stegade ner till färgaffärn och där fanns all sköns olika färger i sprayform. Ett eldorado för stans grafittimålare. Mitt bland dem stod en färg som formligen skrek till mig. Ta mig! Ingen kunde undgå den; fluoriserande orange. Jag greppade burken och jag kände hur lyckan spred sig i kroppen. Gräset skulle naturligtvis ha en motspelare. Pinnen skulle komma ut igen men tala till gräset på ett nytt sätt. En ny värld skulle öppna sig för allt det gröna. Gräset skulle kunna börja se sig själv. Inga sju nyanser av grönt vart än ögat såg. Här skulle gräset äntligen kunna stanna upp och bli medvetet om att Gräset alltid är mer orange på andra sidan. Och vad som händer då står skrivet i stjärnorna.
Välkomna till Rånäs Slott 4 juli! Vernissagen börjar kl 12. Utställningen håller på hela sommaren. Johan och jag är där 4 juli och 23 juli. Välkomna!
PS. Mitt verk heter Gräset är alltid mer orange på andra sidan. DS
